Den 20 august 1961 föddes Steve McMahon i Liverpool. Idag fyller den tidigare engelska landslagsspelaren därmed 65 år, och det är ett bra tillfälle att hylla en av de spelare som kanske inte alltid får det största utrymmet i berättelsen om Liverpools gyllene 1980-tal, men som var helt avgörande för balansen i ett av klubbens bästa lag någonsin.
När man tänker på Liverpool från andra hälften av 1980-talet dyker namn som Ian Rush, John Barnes, Peter Beardsley och Kenny Dalglish snabbt upp. Men mitt på planen fanns Steve McMahon – hård, kompromisslös, arbetsvillig och samtidigt en långt bättre fotbollsspelare än vad hans rykte som fysisk mittfältare kanske antyder.
Från Everton till den röda delen av Liverpool
Historien blir inte mindre intressant av att McMahon faktiskt inledde karriären hos Liverpools lokalrivaler Everton. Han var till och med bollkalle i klubben som barn, innan han arbetade sig hela vägen upp till A-laget och nådde 100 ligamatcher för Everton.
Liverpool var intresserade av honom redan tidigt, men McMahon ville vid den tidpunkten inte byta direkt mellan de två rivalerna. Istället gick flyttlasset till Aston Villa 1983.
Två år senare var emellertid tiden inne.
I september 1985 betalade Liverpool omkring 350 000 pund för McMahon, som samtidigt blev Kenny Dalglishs första värvning efter skottens övertagande som spelande manager.
Det skulle visa sig vara lite av en genidrag.
Succé från första säsongen
Redan under sin första säsong på Anfield var McMahon med om att vinna "The Double". Liverpool tog både den engelska ligatiteln och FA-cupen 1985/86, även om McMahon ännu inte var helt ordinarie och inledde FA-cupfinalen mot Everton på bänken.
Hans första Liverpool-mål kunde knappast heller ha skrivits bättre. Det kom på Goodison Park mot just Everton bara några veckor efter övergången till Liverpool.
Efterhand växte hans betydelse markant.
Liverpool hade förlorat Graeme Souness 1984, och det var ingen liten uppgift att ersätta en av Europas mest kompletta och fruktade mittfältare. McMahon blev inte en kopia av Souness, men han gav Liverpool samma sorts aggressivitet, intensitet och vilja att dominera det centrala mittfältet.
Samtidigt kunde han spela fotboll.
Han hade blick för passningsspelet, kunde driva bollen framåt och var inte rädd för att skjuta från distans. 50 mål på 277 officiella Liverpool-matcher visar tydligt att McMahon var betydligt mer än bara mannen som skulle vinna tacklingarna.
Motorn i ett av Liverpools bästa lag
Steve McMahons kanske allra bästa period kom i det fantastiska Liverpool-lagbygget 1987/88.
Kenny Dalglish hade John Barnes, Peter Beardsley, John Aldridge och Ray Houghton till förfogande i ett offensivt lag som spelade den kanske vackraste fotboll Anfield någonsin sett. Liverpool inledde ligasäsongen med 29 matcher utan förlust och slutade som mästare på 90 poäng efter bara två förluster på 40 matcher.
Bakom de offensiva konstnärerna var McMahon en perfekt kontrast.
Han vann bollarna, täckte ytorna och såg till att de mer kreativa spelarna kunde koncentrera sig på att ställa till problem för motståndarna. Men han var samtidigt själv involverad offensivt och gjorde nio ligamål under mästarsäsongen.
Den officiella Liverpool-historien lyfter fram just hans kombination av hårda tacklingar och precisa passningar som ett perfekt komplement till klubbens offensiva stjärnor.
Det var också vid denna tid som några av de mest ikoniska Liverpool-fotbollströjorna bars på Anfield. De klassiska röda Adidas-tröjorna från slutet av 1980-talet med Crown Paints på bröstet är för många Liverpool-fans synonymt med Barnes, Beardsley, Rush – och Steve McMahon.
Idag är just Liverpool-retrotröjor från denna period bland de tröjor som omedelbart väcker minnen av ett lag som dominerade engelsk fotboll.
Tre mästerskap och två FA-cuper
McMahon hann totalt vinna tre engelska mästerskap med Liverpool: 1985/86, 1987/88 och 1989/90.
Därtill kom FA-cup-triumferna 1986 och 1989. I finalen 1989 spelade McMahon en direkt roll när han stod för framspelningen till John Aldridges tidiga ledningsmål i Liverpools 3-2-seger efter förlängning mot Everton.
När Liverpool vann mästerskapet igen 1989/90 var McMahon fortfarande en viktig del av laget. Han spelade 38 ligamatcher och gjorde fem mål under säsongen, då Liverpool säkrade klubbens 18:e engelska ligatitel.
Bob Paisley beskrev kanske McMahons betydelse allra bäst:
“When Steve McMahon plays well, I always think that Liverpool will play well.”
Det var stora ord om en stor spelare.
En spelare skapad för sin tid
McMahon lämnade Liverpool för Manchester City på julafton 1991. Därmed avslutades drygt sex år på Anfield med 277 matcher och 50 mål.
Han hade varit en central figur i den sista stora Liverpool-generationen innan klubbens långa väntan på ännu en engelsk ligatitel inleddes.
När man idag ser de gamla bilderna och Liverpool-retrotröjor från 1980-talet är det lätt att fokusera på de största offensiva stjärnorna. Men Steve McMahon representerade minst lika mycket dåtidens Liverpool: kvalitet, aggressivitet, vinnarskalle och en fullständigt kompromisslös inställning till uppgiften.
Han var inte alltid spelaren som tog störst plats på affischerna.
Han var bara en av dem man helst inte ville vara utan på planen.
Och för dem som älskar Liverpool-fotbollströjor, Liverpool-retrotröjor och berättelserna om spelarna som bar dem, är Steve McMahon en av de mest centrala gestalterna från en av de mest ikoniska perioderna i klubbens historia.
Grattis på 65-årsdagen till Steve McMahon.
